nu är det alltså 6 veckor sen min olycka och jag måste säga att det går långsamt framåt. Börjat komma i handen nu, så då vet vi ju att nervskadan inte blev permanent, inte till 100 % iaf.
Sen har jag ju gått och blivit mörkhårig också, kanske inte de optimala men de blir bra de med.
hm, ja nu är de bara 46 dagar kvar av min sjukskrivning, börjar få lite ångest.. Kommer jag hinna bli bra och kommer jag ha nå jobb när jag väl blir bra ? Har jag inte de så blir de ju lite tajt men då sticker jag, för lets face it, inte stannar man i en stad som Boden allt för länge...Är ruskigt sugen på att dra till åre eller riksgränsen och jobba men det är ju lite sent att söka nu, och sen vet jag inte hur pass bra jag kommer vara i armen.. Så många frågetecken känns de som.
En riktigt rolig grej är att nu i helg blir de att dra till piteå för att umgås lite med delar av flocken, vi får se hur många som tar sig. Fy så jag längtar tillbaka till grans-tiden. Tänk er hur kul ni hade de i gymnasiet och så dubblar du de, så förstår du lite om hur den tiden var. Man var som en familj där borta alltså, det fanns allt från den kacklande hönsmamman till den jobbiga lillasystern som alltid lämna framme disken och storasystern vars lägenhet alltid såg ut som ett bombnedslag. Sannerligen minnet för livet.
1 kommentar:
faan vad man börja sakna hela flocken och familjen när man tänker på de, grans var trotts allt en bra tid ;p / Pinguvin
Skicka en kommentar